Att komma hem

3 h väntan på flygplatsen, 3 på tåstationen, ett 30 minuter försenat tåg, 30 min stillastående utanför katrineholm. 

En 23 kg tung ryggsäck, en 9 kg tung resväska och en handväska. Perrong efter perrong susar förbi. Plötsligt händer det: "nästa station, Herrljunga, Herrljunga" En evig väntan på att dörrarna ska öppas. En hög trapp och sedan ser jag dem. 

Mamma, Pappa, en gråtande storasyster och hennes make, farmor, farfar och morfar. Alla med tårar i ögonen och jag kastar av mig min ryggsäck på en bänk och springer mot dem alla. Min syster hoppar upp och klänger sig fast runt mig. 

Så många lärdomar jag fått med mig. Så många historier.

Så lång tid, så mycket saknad, så mycket kärlek. 

Väl hemma på gården kommer lillebror springandes mot mig med ett ansikte förvridet av gråt. Vem kan hålla sig då? En kram längre än någonsin på många sätt, längre frånvaro, längre tid att kramas, längre lillebror. Han har nästan växt ikapp mig nu. På något galet vänster. 

Så lång tid, så mycket saknad, så mycket kärlek.

Att lämna ett hem för ett annat

Som många av er nog förstått har vi nu lämnat Swaziland. 

Förra lördagen hade vi som känt hejdå-middag med vår älskade familj, i måndags shoppade vi och besteg Sibebe rock, innan vi på kvällen firade morsdag för vår sherri och i tisdags städade vi och packade. På kvällen hade vi bönegruppen och där fick alla säga på vilket sätt vi välsignat dem. 

Det var en sådan OTROLIG välsignelse för oss att få höra hur människor påverkats av att vi, 4 enkla ungdomar från Sverige, tar tid i vårt liv och åker till Swaziland.

På onsdag morgon bar det av vid 7 tiden. Jane, Sue och Patients tog oss och sherri till bussen vi skulle färdas med till Johannesburg. Ett hejdå till familj kan göra såå ont. När vi åkte hit och sa hejdå till hemma visste vi att det var tre månade vi väntade. Nu har vi ingen aning. När kan vi komma tillbaka? Kommer de vara kvar då? Kommer vi någonsin se dem igen??

Vi frågade vid ett tillfälle om hon någonsin under våra tre månader tänkte: "jag ger upp, jag åker hem! Jag orkar inte med dessa människor längre!" 

Hennes svar rörde oss alla till tårar (eller iallafall känslan 'jag vill gråta': 

No, I didn't. And you know why? Because you are family. And you can't leave family.

Det är vår sherri det. 

På flygplatsen sedan var det efter aningen kaos (som löste sig) dags att säga hejdå. Det kan ha vart, tillsammans med ejdå till Julius och Jalande (vår extrafamilj) det jobbigaste hejdå jag någonsin sagt i mitt liv. Vi försökte tappert att säga att, det är inte hejdå, det är vi ses! Men det var tillräckligt svårt ändå. 

Att lämna Swaziland gör ont. Människorna, naturen, bergen. 

Durban är vackert och vi älskar havet här, men det är inte Swaziland. Det är inte hemma. Men framförallt, vår familj är inte här. 

Stor saknad.

Saker jag saknar: 

- köra bil 

- mammas mat 

- lakrits 

- lösgodis 

- wi-fi 

- svensk sommar

- ljusa nätter 

- min garderob 

- högtalare 

- Spotify 

- iPad 

- dator 

- eget utrymme 

- familj och vänner 

- mitt täcke!

- badplatser

- min församling

Saker jag kommer sakna när jag kommer hem: 

- utsikten 

- naturen 

- familjen Ward 

- familjen Julius (ingen aning vad de heter i efternamn 

- sherri 

- alla andra underbara människor vi träffat 

- Swazisk mat (rural area mat) 

- klädpriserna (tragiskt nog..) 

- afrikanska solen 

- aporna 

- Potters wheel church 

- barnen på farmen 

Så mycket man längtar efter att komma hem till och så mycket man bävar för att lämna.

Familjen

Så tacksam för ikväll! Vi har pratat om "ups" and "Downs" under resan här och sedan bett massa! 

Vi har så himla fantastiska människor runtomkring oss så jag hoppar ur skorna! 

Så här har vi en bild på vår Swaziska familj! STOR KÄRLEK TILL ALLA DESSA MÄNNISKOR SOM TAGIT HAND OM OSS❤️

Fr. V: Martin, Sue, Calle, Linn, Mieke, Carolin, Jalande, Anje, Sherri, Jane. 

Liggandes på toppen har vi de två ruggbypojkarna, Julius och joshua. 

Helen fastnade tyvärr inte på bild då hon stod bakom kameran och Kevin och Ashar är tyvärr inte i Swaziland nu. 

Såhär är vår familj. Som vi så sorgligt ska lämna om bara några dagar. Det går liksom inte ens att beskriva den känslan. Att lämna dessa människor vi älskar så högt. 

Tack för att ni gett oss!

Det enda som finns mellan orden är tårarna och skrattet

OEn av pojkarna här kan knappt prata. Efter år av misshandel på grund av sin cp-skada har han fler handikapp än han annars skulle haft. Men han leker, han leker som jag aldrig sett någon leka förr. Ibland hittar han på hyss, men han vet oftast vart gränsen går. Han har en enormt stor portion humor i sig. Man vet inte säkert hur mycket han förstår, och prata kan han bara göra med enstaka ord, men vi förstår honom - på skrattet. 

Han ler, och han skrattar. Han skrattar så att han faller till backen. 

Några andra barn har inte lärt sig engelska än. Och min siSwati är som ni förstår ganska begränsad. Men en liten tjej kom gråtande fram till mig och utan ett ord visste jag att allt inte stod rätt till. Hon fick sitta i mitt knä en stund å jag frågade hur hon mådde på siSwati, men inte ett ord. Efter ett tag började jag sjunga "sudda sudda sudda sudda bort din sura min" och "prästens lilla kråka" och då dröjde det inte länge innan ett vackert litet leende kom över hennes läppar. Efter fortsatt "och sen slank hon ner i diket!" Så skrattade flickan högt. 

Hon sa inte ett enda ord, jag vet inte ens vad hon hette; men jag insåg att jag just vände hennes dag från tårar till skratt, med en sång hon inte kunde språket i. Men vi förstod varandra - på tårarna och skrattet.