OEn av pojkarna här kan knappt prata. Efter år av misshandel på grund av sin cp-skada har han fler handikapp än han annars skulle haft. Men han leker, han leker som jag aldrig sett någon leka förr. Ibland hittar han på hyss, men han vet oftast vart gränsen går. Han har en enormt stor portion humor i sig. Man vet inte säkert hur mycket han förstår, och prata kan han bara göra med enstaka ord, men vi förstår honom - på skrattet.
Han ler, och han skrattar. Han skrattar så att han faller till backen.
Några andra barn har inte lärt sig engelska än. Och min siSwati är som ni förstår ganska begränsad. Men en liten tjej kom gråtande fram till mig och utan ett ord visste jag att allt inte stod rätt till. Hon fick sitta i mitt knä en stund å jag frågade hur hon mådde på siSwati, men inte ett ord. Efter ett tag började jag sjunga "sudda sudda sudda sudda bort din sura min" och "prästens lilla kråka" och då dröjde det inte länge innan ett vackert litet leende kom över hennes läppar. Efter fortsatt "och sen slank hon ner i diket!" Så skrattade flickan högt.
Hon sa inte ett enda ord, jag vet inte ens vad hon hette; men jag insåg att jag just vände hennes dag från tårar till skratt, med en sång hon inte kunde språket i. Men vi förstod varandra - på tårarna och skrattet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar