Uppdate från carloscar aka Carl

Afrika-korrespondenten Calle uppsummerar. 

Malko Björbulans Kusins Brylling!

Jag och pojkvasken från Aneby vid namn Martin Johansson har för andra gången gillt på 2 veckor lyckats bränna oss och börjat flaga här borta efter en heldag med lekparksbyggande. Lurade av alla dem gråa molnen på himlen så har vi skitigt i att dra på oss någon solkräm och förlitat oss med att gubben på molnen ordnar upp det här! Icke sa Nicke kan man kortsummera det hela! Han gav oss en läxa istället! Så här sitter vi mitt i den djupaste djungeln av Swaziland med varsin gamnack och en smärta som att vi skulle doppat armarna i en "pissmyrestack" eller blivit anfallen av en oerhört feg storebror/syster med den effektiva attacken tusen nålar. "Inte kuuuuwl" som Björn Gustafsson skulle sagt.

Linn har förövrigt lyckats bekanta sig med hela Swaziland och hittat 28 st ungar som hon vill smuggla med sig hem till vischan utanför Vårgårda. Fantastiskt!

I Carro däremot har det växt en stor längtan av att ta upp frågor kring kvinnors jämställdhet på riktigt! Nu till hösten flyttar Carro ner permanent till

Swaziland för att ställa upp i nästkommande presidentval. Har vi en ny Gudrun Schyman på gång? Vi får helt enkelt suga på karamellen ett tag till! 

Hmm, För övrigt har jag kommit på att nästan alla grabbarna på farmen här heter Bendile! Det skulle nog kunna jämföras med det oerhört scchmexiga och häftiga svenska namnet Calle när jag väl tänker efter...

Vi har även blivit högprenumeranter på långvarigmjölk här nere, mjölken som står i kylen går ut 18 september 2014. Inte en jalle att det kan vara hälsosamt! Dem måste ju blandat i apbajs eller någon annat superkemikalie som gör att att man får tandröta vid 32 årsålder. 

Vi har en spännande framtid att vänta så att säga! 

Utöver när vi inte jobbar eller umgås med kidsen i närliggande områden så går vi "otippat" på två gudstjänster under söndagarna varav en afrikansk. Väldigt spännande och givande bör betonas! Men.... Tjenare vad dem skriker när det skall sjungas! Här tror dem tydligen att den som skriker högst är närmast Herren. Och jag stod precis vid högtalaren, aj aj aj, tinitus-garanti!

Pastorn agerade rockstjärna och skrek som om han hade trampat på en spik eller något annat dylikt. 

Sen är även mötena väldigt långa, på både gott och ont! 

Kan bli väldigt långdraget ibland! Ja, ni vet hur det är när man var liten och hängde med familjen på stan eller i någon form av semesterhåla.

När mamma vill gå och kolla in 25 olika porslin/inredningbutiker och det känns som att alla visar samma sak. Det blir rätt långtråkigt efter tag! 

Om man kunde måla upp en bild av internetfunktionen här i det afrikanska kungariket så skulle man kunna säga att det nog skulle gå snabbare att kasta iväg en flaskpost i närmaste sjö här borta eller betala någon av grabbarna på farmen att springa hem med information till Sverige. Det går helt enkelt brutalt segt! Men ska man kräma ut någon nyttigt från det hela, så är det dock väldigt skönt att avgifta sig lite från att vara uppkopplad hela tiden! 

För att avrunda käket och komma till efterrätten så är jag personligen väldigt nöjd med vistelsen hittills och ser fram emot den berikande tiden som återstår här nere. Denna tid kommer garanterat ge avtryck på många sätt och ses som ett spännande kapitel av livet! 

Nu sätter jag punkt på skrivande så hörs vi inom kort igen!

Ta hand om er!

På återseende! / Kärlek från Calle och Gänget.

Skräckblandad förtjusning

Jag är säker på att ni alla känt det någon gång. Den där känslan av total exaltering och ren och skär skräck. Skräckblandad förtjusning. 

Den känslan har slagit mig många gånger sedan vi kom hit. Bara idag har jag tänkt på det minst tre fyra gånger. 

I det tidigare inlägget kunde ni läsa om vår resa till engcamini. Innan resan hem sa jag till sherri, "I don't Know what I am supposed to feel about this, if I should be totally terrified for crashing or getting stucked, or if Should be superexited to see if God fixes this and take us home to hawane before the day is over". Och det var verkligen sanning. Sliten mellan två sidor satte jag mig tillslut i kombin (efter att vi fått loss den från där den fastnade) och konstaterade att vilket som så är detta ett minne jag kommer bära med mig! 

Ett minne jag kan berätta för mina barnbarn när de frågar mig vad jag har gjort i mitt liv. 

Sedan är det en sak till som får mig att känna skräckblandad förtjusning; regnet. 

Regnet här är totalt GALET. Det blir liksom så blött att det inte ens är värt  att ta på sig skor, för man kommer ändå art bli blöt utifrån och in. En del av mig vill gå ut i full mundering och bli just det, blöt utifrån och in, medans den andra delen av mig vill att det ska bli sol och under tiden det regnar bara vill sitta inne och titta på film hela dagen lång och ALDRIG gå ut i det där blöta regnet. 

Men Hursom blir även det på något vänster ett minne. 

Jag kommer minnas den där kvällen då vi spelade spel och lekte lekar tillsammans med harfieldtean på andra sidan farmen, hur vi sedan blev dyblöta bara på de få metrarna mellan huset och kombin. Hur vi sedan sprang från bilen till vårt kök, utan skor för att de är värdelösa här i detta regnet. Hur vi var blöta topp till tå för att de 15 cm djupa pölarna skvätter när man springer. Hur vi kunde va poolparty utanför vår stuga, för att regnet samlat en så stor pöl där. Hur vi knappt kunde sova för att regnet dånar på plåttaket så högt. 

Allt det där kommer vi minnas. Även om jag inte förstår vad det betyder idag, eller ser äventyret medans jag är mitt i det, så är det de här små guldkornen av tankar som jag kommer att bära med mig, resten av mitt liv. 

Ha de! KRAM

3 - 5 Mars

Måndag till onsdag var vi på vår andra ICBC resa. ICBC står för In Community By Community och är missionsplatser runt om i Swaziland som stöttas av Potter´s Wheel church och deras olika arbeten.

ICBC hjäpler församlingen på en plats genom att bygga en kyrka, skola och starta ett jordbruk för att församlingen sedan ska kunna bli självförsörjande.

Vi reste tre timmar söder ut till en liten by vid namn Engcomini.

Där spenderade vi hela tisdagen med att bygga en lekplats till barnen på skolan. Om det bitvis var tungt och att man fick båsor på händerna så var det mer än värt det när 25 barn runt 5 år sedan springer, hoppar och leker på bildäcken som vi har grävt ner. 

Några av barnen tyckte att det var roligare att hoppa ner i hålen som vi hade grävt för gungorna eller att flytta på jordhögarna…

Vi bodde i större trästuga med 4 sovrum och ett ”allrum” där vi stuvade in oss 15 personer. Men det fanns el den här gången (HURRA!!) men inget rinnande vatten så disken gjordes utomhus och toaletterna fanns i ett annat hus. Detta hade inte var något problem om det inte var för att det värst regnvädret sedan vi kom till Swazi var nu.

Det kändes som om man badat med käder på efter att ha diskat och man behöve brottas med getter som sökta skydd från regnet för att kunna komma in på toan.

När man befinner sig mitt i det så glömmer man lätt bort hur priviligerade vi är. Att det är under två dagar och inte året runt som vi diskar utomhus. Man får slå sig på kinden och gå vidare.

Vi han inte göra klart lekplatsen men vi fick höra här om dagen ( inte Linns här om dagen som kan betyda i sommras, utan typ i torsdags) fick vi höra att ett team från Sydafrika kommer åka dit och bygga klart det. Sherri (vår handledare) har lovat oss bilder!

Regnet fortsatte under natten till onsdagen och under dagen. Detta resulterade i att innan vi ens lämnat tomten kör minibussen fast och behövs dras upp men hjälp av Sherris truck, kedjorna till blivande gungorna och lite putt hjälp.

Jag ångrar så att jag inte filmade detta!

Resten av lervägen var intressant men allt gick bra trott att vi var några millimetrar från att krocka med en ko.

Det är inget ovanligt här utan korna står oftare vid dikeskanten eller på vägen än i en hage.

Ha bäst! puss & kram