Dansa fastän hjärtat brister

"Dansa fastän hjärtat brister" sjunger SÄKERT! i en av sina låtar. Jag har aldrig sett någon dansa som om det var sista dagen i livet, förän här, i Swaziland.
I en kyrka i en liten by, har man fått en ny keyboard. En 13 årig kille har lärt sig manövrera den och när någon av sångarna börjar sjunga, slår han in tonart, takt och bakggrundsbeat. Electro. I en kyrka ute i Afrikas vildmark. Volymen är så hög att man tror att öronen ska trilla av. Det är så varmt att svetten rinner redan innan alla börjar dansa. Men alla älskar det. Alla sjunger med, inte bara med rösten, utan med hjärtat och kroppen.
Plötsligt mitt i allt electro-beat kommer en liten tanig man upp på scenen. Han springer från ena ändan till andra och skriker (eller kanske growlar) HAAAAALELUJAAAAAA! Tolken springer åt andra hållet och översätter till AAAAAAMMMEEEEEN! Så håller de på medans pianisten spelar någon klämkäck slinga i tystnaden mellan vrålen.
Efter ett tag börjar man sjunga igen, och här kommer dansen in. Alla lägger i nästa växel; bokstavligt. Man hoppar, man letar efter får, man sjunger "hamba hamba" "lutho lutho" (vi går vi går, men hittar inget inget... typ) och man springer runt och letar och konstaterar att jag hittar inte fåret. Unga som gamla dansar med för allt va de är värda.
Dessa människor har i våra ögon i princip ingenting. De lever i lerhyddor och äter papp 7 dagar i veckan, och emasi om man har tur. Deras barn är undernärda och likaså de själva. Men de lovsjunger, och tackar för att Gud försörjer dem. De dansar. Dansar som om det inte fanns någon morgondag.
Det som förenar oss är vår Gud. Svart som vit, ung som gammal, tjej eller kille, pastor eller arbetare. Hur vi bor eller hur mycket pengar vi har på fickan spelar inte längre någon roll. För vi tror på en och samma Gud. Vi lovsjunger tillsammans, och vi dansar tillsammans. Vi Dansar fastän att våra hjärtan brister.

Glad Påsk! (några dagar efter...)

Söndag 20 April

Han är uppstånden!
Jesus alltså, uppstog idag.

Vi har vart lediga över påskhelgen ( YEAH) och har spenderat fredag och lördag på en golfestat och legat vid en pool samt solat i bikini för första gången sedan vi kom hit! Helt underbart! Vi känner oss lagom bortskämda, med betoning på lagom.

Tillbaka till dagens huvudperson, Jesus, han som uppstod idag. Det firade vi med att åka ner till Engcamini i södra Swaziland. Det är ett område mitt ute i vad för mig verkar ingenstans och Linn skulle säga att det är allderless för nära till närmaste granne.

Här har Pastor Vusi sin församling och han har högtiden till ära väckelsemöten under 10 dagar.

Vi har fortfarande inte riktigt vant oss med Swazimöterna. Första delen bestod av lovsång som var mer som ett aerobcpass. Man kan få känslan av att om man inte luktar svett så har man inte lovsjungit tillräckligt. När man tror att lovsången är klar så har man oftast fel.

Andra delen bestod utav att skicka upp oförbrädda svenskar på en scen och be dom dela något. Predikostolen var hög som ett hus och jag tror att man max såg toppen av mitt huvud över den. Efter det var den ännu mer lovsång och sedan kom den tredje delen som bestod utan en musikal predikan.

Okej jag ser att jag kan uppfattas kritisk och jag är inte alls det. Snarare tvärt om! Jag älskar det! Detta var nog ett utav de bästa mötern som ja har vart på sedan vi kom hit.

Det finns en sådan gladje och frihet i denna församlingen. Trott att de saknar mycket så har de glädjen i Jesus och den räcker! Det är något som jag kommer göra mitt bästa för att ta med hem.

Hela kvällen avslutades på ett fantstiskt sätt. Vi stod utanför kyrkan och pratade när vi plötsligt hörde en melodi vi kände igen. Vi sprang in till Pastor Vusi som havlt skrek this is the swedish national anthem!! Han såg ganska nöjd ut.

Så galet overkligt att att höra Du gamla, du fria i Swaziland! Den har nog aldrig vart vackrare än här. Om mindre än fyra veckor är vi hemma. Jag längtar så galet mycket samtidigt som jag inte vill lämna den här landet och människorna här. De här veckorna har sprungit förbi utan att vi änns har märkt det och ni i efterhand kan jag önska att man insåg hur kort tid tre månader igentligen är i början.

Vi syns snart!

Carro

Allt är inte alltid kul i Afrika!

Jag har haft två riktigt sega veckor. Förra veckan startade med hög feber och öroninflammation. Sedan dess har jag fortsatt vara lite halvborta. 

Idag hade vi en superstora dag framför oss tillsammans med Luke commission, en jättestor mobil klinik, som åker ut till olika områden i Swaziland och gör alltifrån blodtrycksmätningar till HIV test och omskärningar. MEN, kl 3 inatt vaknade jag av huvudvärk från jordens kärna. Hela kroppen skakade och jag var övertygad om att om jag rör mig så spyr jag! Jag har migrän. 

Eftersom att bilen ska ta oss härifrån ganska snabbt så insåg jag att det är ingen idé att försöka åka med, jag kommer att bli hemma och Carro fick inte åka hon heller. 

När jag nu vaknar, 4 timmar senare är huvudvärken kvar, inte så intensivt, men kvar. Min kropp har lugnat sig och jag mår mycket bättre. Hoppas våra fina grabbar får en fantastisk dag, trots avsaknaden av oss. 

PS. Vi har gjort massa awesome grejer i veckan som vart och den har vart asbra, trots sjukdomar och förkylningar! DS.

Kram LINN!