Förra lördagen hade vi som känt hejdå-middag med vår älskade familj, i måndags shoppade vi och besteg Sibebe rock, innan vi på kvällen firade morsdag för vår sherri och i tisdags städade vi och packade. På kvällen hade vi bönegruppen och där fick alla säga på vilket sätt vi välsignat dem.
Det var en sådan OTROLIG välsignelse för oss att få höra hur människor påverkats av att vi, 4 enkla ungdomar från Sverige, tar tid i vårt liv och åker till Swaziland.
På onsdag morgon bar det av vid 7 tiden. Jane, Sue och Patients tog oss och sherri till bussen vi skulle färdas med till Johannesburg. Ett hejdå till familj kan göra såå ont. När vi åkte hit och sa hejdå till hemma visste vi att det var tre månade vi väntade. Nu har vi ingen aning. När kan vi komma tillbaka? Kommer de vara kvar då? Kommer vi någonsin se dem igen??
Vi frågade vid ett tillfälle om hon någonsin under våra tre månader tänkte: "jag ger upp, jag åker hem! Jag orkar inte med dessa människor längre!"
Hennes svar rörde oss alla till tårar (eller iallafall känslan 'jag vill gråta':
No, I didn't. And you know why? Because you are family. And you can't leave family.
Det är vår sherri det.
På flygplatsen sedan var det efter aningen kaos (som löste sig) dags att säga hejdå. Det kan ha vart, tillsammans med ejdå till Julius och Jalande (vår extrafamilj) det jobbigaste hejdå jag någonsin sagt i mitt liv. Vi försökte tappert att säga att, det är inte hejdå, det är vi ses! Men det var tillräckligt svårt ändå.
Att lämna Swaziland gör ont. Människorna, naturen, bergen.
Durban är vackert och vi älskar havet här, men det är inte Swaziland. Det är inte hemma. Men framförallt, vår familj är inte här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar